Tänkvärda ord

Gårdagens Agenda på SVT avslutades med "Veckans eftertanke" signerad Marianne Ahrne. Hennes ord säger allt det som behöver sägas om hur den radikala, feministiska ideologin fungerar, den där alla män bär kollektiv skuld för allt som vilken man som helst gör. Läs och begrunda...

Veckans eftertanke med Marianne Ahrne

"När jag var strax över trettio blev jag brutalt våldtagen av en okänd man. Jag var stark och vältränad och spiknykter och kämpade emot som en tiger. Jag försökte skrika på hjälp. Men mannen var starkare än jag, och han svarade med att slå och strypa. Två gånger svartnade allt, blodkärlen i ögonen brast, och jag greps av dödsångest. Jag var övertygad om att han skulle döda mig om han inte fick sin vilja igenom.

Efteråt anmälde jag honom inte, och det tog mig åtta år innan jag kunde berätta om övergreppet för någon. Tanken på att behöva älta det jag varit med om i en process eller ens tvingas se den här mannen igen - var motbjudande. Jag ville gå vidare med livet, inte fastna i ett träsk. Men så småningom förändrades min inställning och jag skrev om händelsen i två av mina böcker.

När kritiken kom var den från feministiskt håll hånfull och ironisk. Våldtäkten eller snarare min reaktion på den dög inte. Varför? Jo, för att den varken hade fått mig att förlora kärleken till den man jag älskade eller förtroendet för andra hyggliga män. Enligt feministisk ideologi borde jag i stället ha sett män som kollektivt skyldiga, och mitt liv borde varit inriktat på hämnd. Jag hade inte reagerat enligt mallen.

Min drivkraft att skriva om våldtäkten hade inte varit hat. Jag skrev för att ge hopp åt andra våldtagna kvinnor. Våldtagna kvinnor skäms det gjorde jag också men en våldtäkt är i grunden en olyckshändelse. Den drabbar kvinnan med stor kraft men djupast angår den henne inte. Jag menar inte att våldtäktsmannen ska gå ostraffad eller att handlingen ska bagatelliseras. Den är vedervärdig det är inte tu tal om det. Men våldtäkt - liksom andra perversioner har kallats en erotisk form av hat. Och om offret börjar hata och misstro alla män har våldtäktsmannen vunnit också psykiskt. Det bästa sättet att segra över honom och hans gelikar är att gå vidare och låta kärleken leva.

"För hatet upphör aldrig genom hat, hat upphör genom kärlek, det är en gammal regel" står det i Dhammapada.

Jag kan tänka att de som vill se män som kollektivt skyldiga inte önskar att hatet ska ta slut. De vill ha en fiende och ett enkelt svar. De vill se alla män som potentiella förövare. Men vanliga, hyggliga män känner lika stor avsky för våldtäkt som vi. En kvinna som såg män som kollektivt skyldiga sa till mig: "Nästan alla kvinnor känner en annan kvinna som blivit våldtagen. Men nästan alla män påstår att de inte känner några våldtäktsmän. Hur förklarar du det?"

Jag tror det är för att våldtäktsmän också skäms. De går inte runt och klappar andra män på axlarna och skryter över vad de har gjort. I fängelserna måste de isoleras från andra fångar för att inte få stryk. De ligger längst ner på skalan tillsammans med pedofiler och landsförrädare. Det vet de mycket väl.

När jag äntligen berättade om den våldtäkt jag varit med om för en vän utropade han:
- Men varför sa du inget DÅ! Jag skulle gått ut och spöat upp honom!
Den enkla och sunda reaktionen gjorde mig mera gott än terapi. Den var bättre och mer helande än en rättegång. Och jag tror den är typisk för alla vanliga män män som vi behöver som allierade och som är det ur djupet av sitt väsen."