Guillo vs Lundgren - två sidor av myntet

Spännande att läsa hur olika professor Eva Lundgren, hårt kritiserad i ROKS-debatten, och Jan Guillo väljer att ställa sig i tron på barns berättelser och hur samhället sedan ska agera.

Eva Lundgren i dagens DN:

"Jag försökte tolka och förstå barnen med utgångspunkt i bland annat mina kunskaper i religionsvetenskap och våld.

Just detta, att ta informanternas berättelser på allvar, antingen det gäller att tolka och förhålla sig till deras erfarenheter av våld, eller deras religiösa trosföreställningar, är en av kvinnoforskningens stora bidrag till forskningen. Det är genom den öppenheten i kombination med välutvecklade teoretiska och analytiska verktyg som jag över huvud taget har kunnat närma mig några av de mycket svåra frågor som forskaren ställs inför i möte med berättelser om rituellt våld. Men som den forskning detta är, är den fullständigt beroende av att de som engagerar sig i det kritiska samtalet är insatta i studien i fråga innan de kritiserar den."


Jan Guillo i dagens Aftonbladet:

"Enligt dagens svenska officiella vetenskap är det visserligen mannen som är särskilt disponerad för satanisk ondska och forslar barn till Blåkulla, det vill säga offrar barn i skogen under satansdyrkande orgier. Likheterna mellan medeltidens häxtro och nutidens är ändå ganska stora. I båda fallen spelar exempelvis barnvittnesmål en avgörande roll. Förr menade man att barn inte kunde ljuga om någonting så märkligt som att flyga till Blåkulla och ha sexorgier med Djävulen. I dag menar statens favoritexpert i ämnet, professor Eva Lundgren i Uppsala, att hon inhämtat ett stort antal barnvittnesmål om de överallt i landet pågående barnoffren inom manliga nätverk av satansdyrkare."

Sanningen ligger förmodligen nånstans mellan dessa två motpoler. Skillnaden är att Guillo för inte fram sina åsikter med hjälp av skattepengar utdelade av regeringen, såsom Eva Lundgren gör.