Det som framförallt är superviktigt efter den första euforiska fasen är att inte fortsätta terrorisera anhöriga, som inte är intresserade, med bilder stup i kvarten, något som tyvärr inte alla har förstått att göra. Bara för att möjligheten finns att knäppa många bilder på samma motiv innebär detta inte att alla bilder är bra och inte heller att det finns ett allmänintresse hos omgivningen för dessa.
Amy Harmon på NYTimes skriver idag en mycket bra artikel i detta ämne, "Stop them before they shoot again". Det står bland annat att läsa följande:
"At a time when this country is indulging in an unparalleled binge of personal picture taking, and some digital photographers find themselves drowning in the product of their enthusiasm, the notion is dawning that even in a digital realm less may still be more."
"In an era when no moment passes that is not a photo opportunity, pet owners compile vast photo archives of their cats and dogs, teenagers wielding cellphone cameras take pictures of one another to fight boredom, and it is not uncommon to receive dozens of pictures documenting a baby's first few hours of life."
"Most people save all of their pictures, no matter how blurry or unremarkable. Many store them with the file names automatically assigned by their cameras, like "DSC31.jpg." Others develop complex classification to take the place of shoeboxes or an envelope with "Grand Canyon, 2003" scrawled across it."
Det jag tycker man kan konstatera är att digitalkamerans intåg är fantastisk. Du kan trycka av så många gånger du vill på samma motiv för att vara säker på att få en bra bild. Det finns på internet oändligt många fantastiska bildbloggar och andra hemsidor med foton där ett urval av , säkert mångfaldigt fler tagna bilder har gjorts.
Men det finns bland annat dessa problem i sammanhanget som bör beaktas:
- Som i många andra sammanhang är kvantitet inte det samma som kvalitet; släng dåliga bilder i papperskorgen, eller visa i alla fall inte upp dom.
- Var försiktig med att terrorisera människor i din omgivning som faktiskt inte är intresserade av 14000 bilder på din söta hundvalp. Faran ligger på precis samma nivå som när någon på 70-talet riggade diabildsmaskinen och skulle visa upp alla sina fina bilder i ett mörkt rum. Snacka om sömnpiller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar