Ständiga tonåringar

Hur kommer det sig att många idag lever sitt liv som tonåring igenom i stort sett hela livet?

Det börjar med att våra barn inte får vara barn mer än till 5 års ålder innan det är dags att plocka fram stringtrosor, smink, korta toppar och hårgelé.

Sedan kommer den tidsperiod i livet när det faktiskt är okej att se ut och bete oss som tonåringar, någonstans i tidsperioden mellan 13-20 år.

Grejen är att idag fortsätter många leva sitt liv som om de aldrig passerat 25-årssträcket. Utseende, kläder, fritidsaktiviteter och i många fall attityder påminner väldigt ofta mer om en tonåring än om den medelålders personen som det faktiskt handlar om. Lika oansvariga som många föräldrar anser att deras barn är i många sammanhang är de själva i sin uppfostran av dem. Hur ska de då lyckas få goda förebilder?

Jag säger inte att vi ska åldras så som var fallet för i tiden, för inte allt för länge sedan, när en 30-åring såg ut som 50 år och en 50-åring såg ut som en 75-åring gör idag. Utseendemässigt ser många människor idag bättre ut än vad de själva gjorde för 20 år sedan. Det handlar mer om att acceptera sin ålder och inte förställa sig till den 25-åring man inte längre är. Det är då det blir patetiskt.

Idag händer det inte alltför sällan att mormor är klädd i samma stil som sitt barnbarn, och då är det inte barnbarnet som klär sig som mormor utan tvärtom.

Det konstiga är att trots de, i många stycken, gemensamma nämnarna mellan olika åldersgrupper i vårt samhälle så har vi aldrig haft större klyftor mellan åldersgrupperna än vad vi har nu.

Livet som ständiga tonåringar genom generationerna är inte lika med gemenskap mellan dem.